10-vuotiaita ei pitäisi valita tai hylätä
Barn och unga rör sig för lite. Att uppmuntra till hälsosam motion och rörelseglädje är den enskilt viktigaste anledning till att idrotten årligen mottar stora statliga anslag. I bästa fall kan idrottande i ungdomen grundlägga hälsosamma vanor för resten av livet, och som bonus bidra till gemenskap och mening.
Urskiljning redan i tioårsåldern
På vissa håll förekommer urskiljning bland barnen redan i tioårsåldern. Det är att sätta vuxnas förväntningar och tävlingsinstinkt i första rummet, före barns möjligheter att utöva sport i en miljö där deltagande och glädje sätts före prestation.
På DN:s debattsida varnar ett antal forskare för att tidigt urval dessutom inte är en garanti för framgång, att forskning tvärtom visar på att de flesta som blir framgångsrika idrottsstjärnor testat ett flertal sporter under barndomen och väljer huvudsport först senare. Dessutom kan det tränaren tror är talang lika gärna vara att barnet är tidigt i utvecklingen jämfört med sina jämnåriga. Den skillnaden växer bort med tiden.
Prestationshets och prishöjningar
Selekteringen och prestationshetsen bidrar dessutom till att barns idrottande har blivit betydligt dyrare, vilket riskerar att bli ytterligare ett hot mot barns rörelse. I en rapport om prisstegringen från Riksidrottsförbundet ges att antalet barn som deltar i extra träningar eller individuella pass fördubblats mellan 2015 och 2023 som en delförklaring. Men har föräldrar råd att avstå, när extrapassen kan avgöra om barnet hamnar i A-laget eller inte?
Idrottsminister Jakob Forssmed har gett Riksidrottsförbundet i uppdrag redovisa sitt arbete mot tidig selektering. Det behövs tyvärr. Regeringen ska förstås inte styra enskilda klubbars verksamhet, men låt det bli en påminnelse om varför staten varje år betalar ut i runda slängar två miljoner till idrottsrörelsen, syftet är inte främst att möjliggöra elitsatsningar för några få utan rörelseglädje för alla ungar. Tidig selektering är att helt missa det målet.
